Vet egentligen inte vart jag ska börja nånstans idag...Om jag skulle beskriva dagens känsla så skulle jag ge mig på att säga att jag är en blandning mellan förvirrad, besviken och något som jag inte kan sätta ord på. Men det är bra att ytorna på folk har börjat krackelera och man får se de riktiga personerna där under. Det är synd bara att jag gång på gång går på att det finns äkta människor, de finns men de är få, de flesta är skådespelare...och det blir ett bitchslap in the face så att säga varje gång jag upptäcker det...det gör ont! Va fan lär jag mig inte för??? Personer som man aldrig trodde skulle kunna göra så eller uttala sig på det viset...suck. Det bistra verkligheten är här, antar smekmånadsjäveln är över....vi får se vem/vilka som överlever verkligheten ute i vildmarken där man gör allt för att fälla den andre för att må bra själv. Och vilka få som verkligen är äkta... Och ännu en gång var jag så här nära l---l att våga tro och hoppas men inte da... då det är försent, då inser jag! Alltid ett steg efter...är så less på det. Måste lära mig att lita på mig själv... med tvivel kommer man alltid att komma sist. Och mitt förtroende ska ni veta, det bryts så lätt som att knäppa med fingrarna... bara så ni vet! Jag har slutat vara den som ger ut nya chanser hela tiden...för jag får inget tillbaka förutom smärta så whats the point? Hur kan man vara en sån idiot? Hur kunde jag ens nästan tro nåt sånt? Men men...hopefully I will learn someday. Kan heller inte begära att ni som det gäller ska veta vad ni gjort... de är omöjligt. Och Ibland är det faktiskt så att det handlar om att ha gjort en sak som i sig inte är fel, men som sårar någon annan utan att du vet om det! Men jag kommer nog aldrig att säga det heller...mina slutna läppar brukar tala för de ord som aldrig kommer lämna min mun...