Och så, med en tung suck öppnar sig vintern inför dig och dess port tornar upp sig likt en svårmodig dröm.
Genom den måste du gå, vandrare, ty sålunda står skrivet i Livets Bok, med för egen hand.
 Du känner ditt hjärta fyllas av rädsla, minns att din största synd är hopplöshet.
Ty när ensamhetens isande vindar skär i ditt hjärta, vet att du förlänats en gåva.
Lidandet är det som driver en själ djupare, likt den eld som renar guldet, och din vågskål väger tungt.
Gläds därför över den svåra väg du har framför dig, vandrare, emedan den är nobel och värdig.
Räds icke mörkret som breder ut sig inför dig, frukta heller icke kylan i dina lemmar.
De äger ej makt att skada dig, ej ens en skråma kan de åsamka dig.
Du föddes bland stjärnorna och dit är vart din väg leder.
Men vägen till den största stjärnan går genom de mörkaste och djupaste dalarna.
Så gå, gå genom vinterns port, vandrare, och vet att även den djupaste natt dräps av gryningen.
Ja gå, gå nu, låt icke vankelmod fjättra dig i portens skugga...