En frusen älva slocknar i månens svaga sken,
midvinterfrost och timmen är sen.
Hon saknar allt det han lovade, allt det han sa.
Hon minns hur han log och viskade "Ja"

Hennes systers vackra lockar i månskensdans,
med matta ögon för hon har tappat sin glans.
Hon bär på liv och universums vackraste skatt,
framför henne finns det lycka och varma skratt.

Men hennes saknad är stor,
hennes nya vän är smärta.
Snön landade mjukt den kvällen,
när du krossade hennes vackra hjärta.

Från hennes ögon rinner glitter,
för henne och för mig.
Frågar med trasiga vingar
"Får jag vila hos dig?"