Ibland undrar jag hur allt kan bli så upp och ner, hur allt har en tendens att klumpa ihop sig och bli till en härva av svek, sorg, lögner, skitsnack och olycklig kärlek. Det är något mystiskt med att allt händer på en gång, du har inte en sak att reda ut och bearbeta utan du har flera, vilket leder till stor förvirring och en känsla av meningslöshet. Du vet inte vilka känslor som hör till vilket och allt samlas inne i bröstet som en tickande bomb. För så känns det.... det känns som om mitt hjärta kommer sprängas snart... och jag har ingen aning om vad jag  ska göra åt det. Nån sa till mig, "Du är inte någon stålkvinna som kan klara av allt själv" Men har man varit van att alltid fått klara sig själv så är det svårt att helt plötsligt be om hjälp och stöd... även om det är av de närmaste som jag litar på till 100%. En person och jag pratade igår om när vi senast la oss för att sova lyckliga, eller åtminstone glada och inte haft saker att tänka på... ska jag vara ärlig så var det för flera veckor sedan... innan allt... sedan dess känns allt som en mardröm.